Jag sitter vid datorn och funderar över vad jag skall skriva om. Det är mest för övnings skull, men om det skulle bli
något vettigt, så vore det ju inte fel.
I dag är det ett strålande vinterväder. Det har kommit mera snö det sista dygnet, så att vi nu har ett cirka
30 cm djupt snötäcke och ett par grader kallt. Det är nästan vindstilla och solen skiner från en klarblå himmel.
Jag känner att jag nog får bege mig ut med hundarna, så att de får hoppa omkring. De blir så lyckliga och det är
verkligen en skönhetsupplevelse, att se dem springa omkring i snön. I går var vi ute på Grankullavikens is.
Hela viken är nu tillfrusen och vi såg flera fiskare som antingen pimplade eller hade satt ut gäddsaxar. Rätt öster
ut mot Trollskogen såg vi flera av Highland Cattel korna som gick på isen längs med stranden. De kunde ju lätt
ta sig ifrån sitt inhägnade område över isen, men de utfodras med hö vid ett vindskydd och då tycker de att det
kanske är bäst att stanna kvar i Trollskogen.
Jag tänker på vintrar, då jag själv hade gäddsaxar på viken. Det var roligt men fruktansvärt kallt.
För några år sedan körde jag ut till saxarna med hundspann. Alinka var ledarhund och efter gick Veto.
Det gick verkligen undan den första kilometern för att sedan sjunka till lagom tempo. Ibland tolkade jag efter
hundarna i lina, men oftast drog hundarna en pulka och jag följde efter på skidor.
Jag kommer också ihåg en vinter för länge sedan. Viken hade frusit till innan snön kommit och isen var bara några
centimeter tjock, men så seg att den bar en människa. På den tiden fanns det gott om lake och man kunde se dem
när de stod alldeles under isen. Jag hade hört talas om, att det skulle gå att bedöva laken, om man kunde smyga sig
nära och slå på isen över dem med en lång stång och sedan hugga upp den tunna isen och ta hand om fisken.
Jag försökte och fick på det sättet lake så att det räckte till en middag.
När jag var barn och tidigare, så var det ofta fin kärnis på viken. Jag kommer ihåg det speciella råmande ljudet,
när man slog en yxhammare i isen och hur regnbågens alla färger uppstod där man slagit.
Vi i Dykärrs skola spelade ibland bandy mot Enerums skola. På trettiotalet var det så fin is att några pojkar
byggde en isjakt som de seglade med.
Under min uppväxt sattes så mycket gäddsaxar, att det är underligt att det blev någon fisk kvar. Alla fiskare
var inte heller vänner. En episod som visar detta var när en av gubbarna (Bernt) fick en riktigt stor gädda
på 10 till 12 kg. Dumt nog sparkade Bernt till gäddan som då högg rätt över foten på honom.
Bernt hade gummistövlar och gäddans tänder trängde igenom stöveln och in i foten. Detta gjorde naturligtvis
riktigt ont och Bernt hoppade omkring på isen och svor allt han förmådde, medan han försökte bända upp
gäddans gap. I närheten befann sig en annan gubbe (Gunnar) och när han såg vad som hänt, skyndar han sig
till Bernt. Gunnar kunde ju ha hjälpt Bernt att få loss gäddan. I stället skrattade han försmädligt och talade om
för Bernt, vilken idiot Bernt var. Det var inte mer än rätt, att han blev biten av gäddan. Under årens lopp hade
de här gubbarna många bataljer vinter som sommar.
När Ann-Margret och jag flyttat tillbaka till Grankulla 1988 åkte vi ibland vintertid med hundar och pulka rätt
över viken till Knysla och grillade korv. Knysla är en fridfull plats där bönderna förr drog upp sina skutor för
reparation. Det finns ännu rester kvar av ett par av dem. Och mellan ett par vresiga tallar hade Rudolf Hammarberg
hängt en upp och nedvänd båt så att utrymmet under tjänade som sjöbod. Längre tillbaka i tiden hette Grankullavik
Örbovik och var en viktig örlogshamn. Både Svenska och danska flottor har legat här. Enligt historien anlöpte
kung Albrekt Örehoffn 1367 och 1487 seglade kung Hans in med 40 skepp. Därefter anländer Sten Sture d ä. och
förhandlingar om Hans ev. trontillträde även i Sverige skedde ombord på kungens skepp. Kunde man förflytta sig
tillbaka till vikingatiden, så skulle man säkert få se skeppen ligga utanför stranden vid Knysla.
Längre norrut på udden i Trollskogen finns många gravrösen som ännu inte är utgrävda. Kanske är de från den
tiden eller kanske är de äldre?
I dag är det snö och kallt och mina schäfrar far fram som vargar över isen. För några år sedan fick jag ta hand om en varghybrid i flera olika perioder. Det var en hane som hette Ecko. Hans husse och matte hade alvarliga
alkoholproblem som resulterade i bl.a. misshandel av matten. Eckos far var schäfer och hans mor var en blandning av
sibirian husky och varg. Ecko var stor och högbent som en varg och han hade vargens päls. Hans ena öga var brunt
och det andra blått. Några gånger var Alinka, Ecko och jag ute på Grankullavikens is. Då kunde man se att han rörde
sig som en varg. Alinka som var en normalstor schäfertik kunde nästan passera under Ecko. Mentalt var han stabil och
mycket signalsäker. Vi blev goda vänner och det var rörande att se, hur han avgudade mig. Sin husse och matte lydde
han dåligt, men jag hade aldrig några problem med honom. Sista gången jag såg honom var i Västervik. Han blev jätteglad,
när han träffade mig. Hans matte hade hand om honom, men hennes liv var som förut fullt av spritmissbruk
och annat elände. Efter vad jag senare hört blev Ecko avlivad. Folk var rädda för honom t.o.m polisen. Jag blir alltid
mycket illa berörd av sådana här händelser, men jag har lärt mig, att jag inte kan ta hand om alla problem som
dyker upp. Jag orkar inte och ekonomin tillåter inte heller alltför stort engagemang. En gång i tiden kanske i början
av 1800 talet, sprang det riktiga vargar även här på isen. Jag har någonstans läst om de sista vargjakterna på Öland.
Min morfar född 1876 från Döderhult i Småland berättade att hans morfar Lasse i Stackekärr hade blivit jagad av
vargar när han körde med häst på Granhultsjöns is. Det hände också att vargarna stod utanför fönstren och tittade in i husen.
.
Grankullaviken är med sina långgrunda stränder en mycket bra föryngringsplats för fisken. Fiskevattnet är uppdelat
på de olika byarna Grankulla, Sjöstorp, Getterum, Torp och så kronan som har den största ytan.
Fritidsfisket med spö har varit fritt och om någon lagt ett enstaka nät, ryssja eller satt ut gäddsaxar har ingen sagt
något. Numera har både yrkesfisket och fritidsfisket blivit intensivare än förut och detta har medfört att tillgången på
fisk blivit sämre. Enligt rykten har myndigheterna planer på att införa vissa restriktioner. Vi får väl se vad som
händer i framtiden?
Grankullaviken har för mig alltid varit en plats full av positiva minnen. Ett av dem är när min mamma och jag gick stigen
från morfars hus ned till Vikslätt för att bada. På den tiden fanns ingen skog på Vikslätt förutom en dunge med tallar som
var flera hundra år gamla. Dungen kallades Bränne buske. Vikslätt var inhägnat och under tallarna vid Bränne buske låg
ofta fåren och vilade när de inte betade på de vidsträckta strandängarna. Vid stranden fanns inte så mycket vass som nu
och sanden var mycket vitare och renare. Jag satt i det grunda och varma vattnet och lekte och när jag blev hungrig
plockade mamma fram saft och knäckebrödssmörgåsar med Slottskaviar. Jag kunde inte ha varit mera än tre eller fyra år.
Det var en mycket lycklig tid, men den skulle tyvärr inte vara så länge. Min pappa dog 1938 och två år senare var det dags
för mamma att lämna sin lilla pojke. Vi fick aldrig mera gå stigen ner till sjön och bada. Det var den farliga
lungtuberkulosen som tog deras liv. Själv fick jag också TBC och låg på Målilla sanatorium något år. I en pärm i bokhyllan,
har jag de brev som mor och far skickade från sanatoriet till Grankulla. Ett av dem är det sista som mamma skrev innan hon
dog. Det är skrivet med blyerts och hennes vackra handstil är inte så stadig som den brukade vara. Hon försökte trösta
morfar och mormor, men hon var mycket orolig för sin lilla pojke. Skulle morfar och mormor ta hand om mig? Jo så blev det,
jag växte alltså upp hos morfar och mormor och det var inte så lätt alla gånger. De var snälla och ville så väl, men de var uppväxta i slutet av 1800 talet och tänkte och kände annorlunda än min generation. Om detta skulle jag kunna skriva en hel
del, men det skall jag inte göra nu, utan i stället fortsätta berätta om Grankullaviken.
Min morfar köpte 1941 det skifte vid Grankullaviken, där mamma och jag hade badat några år tidigare. På så sätt blev badplatsen familjens. På den tiden fanns inga simskolor, men jag lärde mig ändå simma alldeles själv. Detta hade jag nytta
av året därpå. Jag var 11 år och jag och några kamrater låg och solade på Vikbryggan i närheten av vår strand. Då kom en dövstum man ner till vattnet och skulle bada. Han plaskade ut från stranden men kom ut på djupt vatten och försvann.
Vi förstod då att han höll på att drunkna. En äldre man och jag hoppade i en båt och rodde ut till den plats där mannen
försvann. Jag såg att han låg på bottnen och jag dök ner och kände på honom. Han var helt livlös, när jag fick tag i hans hår. Samtidigt stack mannen i båten ner en åra till mig och så kunde vi få upp den drunknade och dra honom iland.
En sjuksköterska hade kommit till platsen. Hon försökte tömma luftvägarna från vatten och satte igång med konstgjord
andning. Den dövstumme började andas och någon körde honom till sjukhuset i Borgholm. Han blev så småningom helt återställd. Lustigt nog blev vi senare grannar och goda vänner. För min insats fick jag 500 kronor och ett diplom från Carnegiestiftelsen.
Där det stod att jag visat mod och rådighet vid räddande av liv.
När jag var 18 år byggde jag en kajak. Jag skickade efter byggsats och ritning från Max Anderssons kanotbyggeri i Västerås. Typen av kajak kallades Åland. Den hade uppsvängda stävar och skrovet skulle kläs med kraftig linneväv. Det tog tid att
bygga den, men när den var färdig, blev den en mycket bra och sjöduglig kajak.
Många av byborna tyckte att kajaken såg livsfarlig ut. Det var bara Mattsson, en gammal äventyrare, som hade en annan mening. Han hade varit sjöman i halva sitt liv och han hade också bott bland indianerna och eskimåerna i Amerika. Men var försiktig sade han, du förstår, en vit man kan aldrig bli lika duktig i kajaken som en eskimå. De närmaste åren tillbringade
jag mycket, mycket tid på Grankullaviken med kajaken. Nästan varje gång jag var ute, så hade jag fisk med mig hem. Jag
var ibland långt norr om Öland och pilkade torsk. En sommarnatt när jag hade varit norr om udden och var på väg in genom inloppet till viken, fick jag se något jag aldrig glömmer. Det var alldeles stilla, bara en svag dyning vaggade kajaken. Då fick
jag se en utter som simmade en bit från land. Jag satt alldeles stilla. Kajaken gled ljudlöst genom det stilla vattnet. Plötsligt
dök flera små huvuden upp alldeles intill kajaken på min vänstra sida. Jag vågade inte ens blinka. Det var utterungar som
var nyfikna. De tittade på mig med sina pigga ögon och de styva morrhåren stod rätt ut. Det var första och sista gången som
jag fick se uttrar i Grankullaviken.
Tack vare kajaken lärde jag mig alla stränder och öar i viken. Jag visste också vilka sjöfåglar som fanns och deras ungar. Då
var det gått om svärtor. Däremot såg man sällan någon ejder. Nu är det tvärt om. Det kryllar av ejder men svärtorna är sällsynta. Någon svan såg man sällan. En gång när jag var barn var morfar och jag i Kalmar och då gick vi till ett vattendrag i
en av parkerna och tittade på svanarna. Det fanns t.o.m. en som var svart. Nu finns det massor av svanar i Grankullaviken.
En natt när jag var ute och paddlade, fick jag se något mycket egendomligt. Det var en sommarnatt. Solen hade gått ned för
flera timmar sedan, men himlen och vattnet skiftade ändå i de mest fantastiska färger. Vattnet var alldeles stilla och jag gled
fram mot nordväst. Det var nästan mörkt och motljus. Detta gjorde, att det man såg fick helt andra proportioner än i dagsljus. Det var oerhört vackert. Plötsligt dök ett djur upp snett framför mig till vänster. Det såg ut att vara ett par meter långt och
sam, så att det blev svallvågor omkring bogen. Djuret hade en lång smal halls och ett stort huvud och ur gapet kom ett
väsande ljud. När djuret var några meter från kajaken, dök det och kom upp bakom mig. Jag vände snabbt kajaken helt om,
men åt det hållet var det alldeles mörkt. Jag hörde inget och såg inget, bara en lätt dimma som svävade över vattnet. Var det Grankullavikens storsjöodjur jag sett, eller var det en skäggdopping, storskrak eller annan fågel som förvanskats i
motljuset?
Många år senare i slutet av 1980 talet när Ann-Margret och jag hade flyttat till Öland, begav vi oss en kväll ut på
Grankullaviken för att paddla. Jag hade då köpt en tvåmanskajak i glasfiberarmerad plast. Det var någon gång på
sensommaren eller hösten och det hade börjat bli klart och litet kallt i luften. En av våra goda vänner framlidne
Helge Karlström campade med sin husvagn på vår strandtomt. Han hade hängt upp en fotogenlampa i en martall nere vid strandkanten. Då ser ni var ni skall komma iland sade han. Det kanske skulle bli mörkt innan vi kom tillbaka. Det blev det
också, men det var stjärnklart och alldeles stilla. Vi såg lika mycket stjärnor i vattnet som på himlen. För varje paddeltag
vi tog, gnistrade det som ett stjärnfall. Vattnet och himlen liksom flöt ihop, det kändes som vi svävade omkring i rymden.
Det var overkligt och vackert. Vi styrde kajaken mot strandtomten. Långt borta såg vi Helges fotogenlampa, men den
svängde fram och tillbaka. Hade Helge blivit orolig, för att vi inte kommit iland? Jag tänkte då att han kanske hörde oss
om jag ropade? Luften var ju så stilla och klar."Helge vi kommer - vi kommer ropade jag!" Vad hände? Jo ekot tog mitt rop
och skickade det runt hela viken. Flera gånger hörde vi orden. "Vi kommer! Vi kommer! Vi kommer!"
Helge hade mycket riktigt blivit orolig, men han hade kokt kaffe till oss, och det smakade bra, eftersom vi hade blivit litet
frusna av oss ute på sjön.
Vårt markskifte som går ned till Grankullaviken är omkring 75 meter brett. Fortfarande är det fint att bada där. Visserligen
har vassen brett ut sig allt mera för varje år men utanför, är det fin sandbotten och lagom långgrunt. Det är idealiskt för
barn och hundar. Ända sedan mitten av 1970 talet har våra träningskamrater och goda vänner kommit hit på sommaren och campat. Det har nästan bara varit hundfolk. En del av elitförarna har passat på att träna sina hundar inför
Svenska mästerskapet i bruks som alltid inträffar sista helgen i augusti. För många barn och hundar har begreppet sommar
blivit detsamma som semester hos oss på Öland.
Alla våra egna hundar har också haft många lyckliga dagar här nere. Redan som små valpar har de fått lära sig umgås med vatten och att simma. När det blivit för kallt att bada har vi nästan varje dag tagit en promenad genom skogen ner till
stranden. Och när den dagen kommit då ålder och sjukdom satt punkt för deras liv, har de fått sin sista viloplats på
strandängen. Jag har satt ned en flisa av Ölandsten där de ligger. Det är Coxy, Unna, Veto och Alinka som för alltid finns där.
Vad de betytt för oss kan nog bara en hundmänniska förstå.
Att Grankullaviken är en vacker plats, har jag upplevt många gånger och ofta tänker jag på vad skalden Viktor Rydberg
skrev:
Det sköna är evigt. Med fiken håg. Vi fiska dess guldsand ur tidens våg.
Solnedgångarna sedda från vår strand mot nordväst är ett sådant guldkorn. Aldrig någonsin är de lika. Och färgerna
förändras ständigt allteftersom tiden går. Finast brukar det bli, när det är halvmulet med bulliga stackmoln.
Då kan hela natten bli ett skådespel. Det är inte bara himlen som ständigt förändras utan också vattnet som skiftar i alla underbara nyanser.
Ett annat guldkorn är en stilla stjärnklar natt på hösten. En sådan natt var det, då Ann-Margret och jag var ute och paddlade kajak. Man förenas med naturen runt omkring. Man är en del av helheten.
Per Lagerqvist skriver: Allt är ömhet. Allt är smekt av händer. Herren själv utplånar fjärran stränder. Allt är nära. Allt är långt ifrån. Allt är givet människan som lån.
. Det finns många sådana gulkorn med anknytning till Grankullaviken. En stilla och mörk höstnatt när det är fullmåne.
Månljuset glittrar på vattnet och från skogen vid Knysla hör man ugglorna hoar. Det blir en spöklik stämning och man skulle
inte bli överraskad om andeväsen och vålnader dyker upp.
Det är inte heller så dumt att en vacker sommarkväll äta en god middag i Vandrarhemmets matsal och titta ut över viken
genom de stora fönstren. Det är vackert och det händer alltid något. Sjöfåglarna fiskar eller leker och om man har tur kanske man får se en havsörn på spaning. Eller det vi en gång såg, när en stor gädda försökte ta en sjöfågelunge.
Omgivningarna vid Grankullaviken har förändrats mycket under min tid. När jag var barn var sågverket vid Nabbelund i full
drift. Där arbetade ett 80 tal personer som mest. Vid raster och när arbetet var slut för dagen ljöd en s.k. helvetessiren. Det förskräckliga ljudet hördes över hela bygden. Nedanför sågen i viken låg massor av stock i länsen. Det kom bogserbåtar från Norrland med långa timmersläp. Till bryggan kom fartyg från hela Europa och lastade sågade trävaror och pitpropps. Pitproppsen skulle gå till England för att användas till stöttor i kolgruvornas gångar. Bryggan var av trä och den längsta i Sverige. Det fanns t.o.m. järnväg ut på bryggan. Man kan i dag se de murkna resterna av pålar och plank. De skall vara kvar
som ett kulturminne. Eftersom det kom mycket timmer till Nabbelund och stockarna fick ligga länge i vattnet lossnade så
mycket bark, att det låg halvmetertjocka lager på sjöbotten. Detta gjorde vattnet surt och många fiskar dog. En del timmer
kom på drift och flöt iland någonstans eller också sjönk de (dykare) Det ligger säkert fortfarande många stockar kvar på
botten. Tidigare hade det funnits kolmilor och man hade också framställt träsprit och tjära. Nabbelund var ett sjudande litet industrisamhälle. Det bodde familjer i alla hus men det fanns också arbetare från Torp och Grankulla.
En annan sak som förändrats är fyrskenet från Långe Erik. Fyren är 32 meter hög och den skickade ut starka ljusknippen
som syntes flera mil. Under de mörka vinternätterna såg man ljusskenet svepa in i rummen. Det syntes på väggarna och
i taket. Det var fyra blink med en sekunds mellanrum sedan uppehåll i fyra sekunder och så fyra blink igen. Detta var man uppvuxen med. Fyrskenet hade alltid funnits och var en del av miljön. Men så en natt var fyrens blinkande borta.
Sjöfartsverket hade släckt. Det var inte samma Grankullavik längre. Det var tomt och ödsligt. Det kändes på något sätt som
en återgång till den mörka forntiden. Inte heller fanns mistluren kvar som hade varnat vid tjocka. Nu är det både mörkt och
tyst.
Eftersom Grankullaviken är en utmärkt hamn, har det under flera perioder varit sjöfart till Gotland.
I slutet av 1950 talet gick ett lastfartyg ”Nordpol" från Nabbelund till Klintehamn på Gotland. Det var delvis ombyggt för att kunna transportera bilar. Senare gick färjan "Tjelvar" under flera sommarsäsonger och 1997 gick en båt som hette
"Merkandia". Det var sista sommaren som det gick att färdas från Öland till Gotland. Många har arbetat hårt på att trafiken
skulle återupptas igen, men än så länge verkar det vara omöjligt. Det är för kort säsong och så ställer byråkratin till trassel
med alla lagar och bestämmelser.
Det var alltid roligt att se när Gotlandsbåten kom eller gick och det betydde mycket för hela bygdens ekonomi. Nu förfaller hamnen i Nabbelund allt mera för varje år. Det är bara fritidsbåtarna som kommer dit på sommaren. Ett par fiskebåtar har
sin hemmahamn här och kustbevakningens fartyg brukar övernatta vid kajen.
Ålfisket har också förändrats. När det var så lugnt att vattnet låg som en spegel, sade vi att det var bleke. Då gav sig
gubbarna ut med sina stakekor och ljustrade ål. I fören på ekorna hängde en Primuslampa som gav ett starkt ljus. Då syntes ålen på bottnen och hade man rätt teknik med ljustret och träffade ålen så klämdes den fast. De som var duktiga på att
ljustra kunde få ett hundratal ålar på en natt. Överallt på viken såg man ljusen från ekorna. Nu försöker någon ibland
staka ål men det blir aldrig några stora fångster. Det är främst sjukdomar och föroreningar som har minskat beståndet
av ål. Vi får hoppas att det blir mindre sjukdomar och renare vatten i framtiden.
Under 2006 skall Sveaskog inviga Ekoparken i Böda. Detta innebär att stora delar av kronoparken skall avsättas för
naturvård.
Intill Grankullavikens stränder har det senaste året skett stora förändringar. Vikslätt som de senaste femtio åren inte
betats av djur hade växt igen men tät ungskog. Nu har skogen röjts bort från Brännebuske och ut till där Trollskogen börjar.
Man har också hägnat in marken och nu betas området av nötkreatur. Om några år har vi fått tillbaka den fina strandängen.
Då kommer det att bli en annan växtlighet av blommor och örter. Likaså skapas bättre förutsättningar för många fågelarter
t.ex. vipan.
Jag hoppas att våra vänner och bekanta också i framtiden kommer till vår fina strandäng för att uppleva Bödaskogen och Grankullaviken. Just nu är det vinter med is och snö, men snart är det sommar igen och då kan vi återigen grilla korv eller flintastek nere vid stranden.
Göte Lindholm
