|
Det är jag och min fru Ann-Margret som berättar om oss och våra hundar och katter. Det är jag Göte som skriver det mesta.
Det som inte hamnar i B-loggen kan ni hitta under rubriken Historier.
Min första SBK klubb var Finspång. Sedan blev det Karlshamn, Sölvesborg, Öland och till slut Sölvesborg där jag är
hedersmedlem. Ann-Margret är också medlem i Sölvesborg.
Vi har underbara marker för träning av hund men vi är ganska isolerade och det är långt till SBK klubbar och tävlingar.
Under tiden i Sölvesborg blev det ett par Sbch i spår och sök samt en räddningshund. Här på Öland tävlade både jag
och Ann-Margret med tiken (Unna som blev Sbch i spår och SM deltagare 1991) sedan blev det två ekipage i
Ekl spår och en tjänstehund i hemvärnet. Numera orkar jag tyvärr inte gå ett Ekl spår och Ann-Margret har inte tid att träna.
Därför får det räcka med cykelmotionering och enkla sökövningar.
Min första hund var en schäferhane som hette Hagedans Ido. Det var va lborgsmässoaftonen 1965 som jag hämtade
honom utanför Finspång. Idomannen var visserligen bara en hund men han skulle komma att förändra hela mitt liv.
Berättelsen om honom finns under rubriken historier.
Under min tid med hund har mycket förändrats. När jag började 1965 var det ganska hårda tag.
Dressyren bestod mest av behag och obehag. Det var bara de hårdaste hundarna som klarade sig. De böcker som fanns
var "Hundutbildning och hundvård I, II och III. I dag kan man skratta åt det som är skrivet i dem. På den tiden trodde
man t.ex. att hunden inte kunde plocka ut sin förares spår bland andra. Hunden tog det spår den kom till först.
När man tränade sök med skallmarkering, så var det föraren som kommenderade hunden skall när den hittat en figurant.
Jag kommer ihåg att jag protesterade mot detta med hänvisning till hur t.ex. älghundarna gjorde. Jag tänkte också på
hur vilda hunddjur samarbetar med varandra.
I lydnadsdressyren fick jag mycket spe för att jag försökte jobba med mjuka metoder och hundens glädje.
Jag kunde nog ta i ordentligt om det behövdes men det kändes mycket naturligare att ha en glad hund som ville göra
mig till lags.
Under de sista årtiondena har sättet att träna hund radikalt förändrats och det har kommit ut många bra böcker.
Det har också startats många privata företag som säljer kurser om hundfostran och specialdressyr.
Till en del har dessa företag övertagit Brukshundklubbarnas utbildning. Många av de privata kurserna är bra, men det
finns också de som bara lurar folk på pengar.
Nu för tiden så finns det en tendens att utan större kritik acceptera det allra senaste som någon hundguru eller psykolog
har kommit på. Visst mycket är bra men glöm inte bort de pionjärer vi haft. Glöm t.ex. inte bort Sven Järverud som
utbildade världens första ledarhundar till personer som var både blinda och samtidigt döva. Han utbildade också hundar
som hittade gasläckor, röta och mycket annat. Och hur var det med herdarna och deras hundar för tusentalts år sedan?
Herdarna hade inte gått några kurser, men de hade erfarenhet och de kunde läsa hund och deras hundar skyddade
effektivt boskapen mot både tvåbenta och fyrbenta rövare.
Jag anser att kunskapen om hundar och deras beteenden i många avseenden är bristfällig. Det är säkerligen så att
hundarna läser människan mycket bättre än människan läser hunden.
|
Ann-Margret Lindholm © 2008• All text o fotografier på www.bodavinden.se skyddat av copyrightlagen • | | 
